1940-1950
Mörker och dimma
Lejdbåtsavtalet gav svenska redare en möjlighet att i begränsad omfattning få frakter för sina fartyg. För Sven Salén var det en stor lättnad. Han hade strax dessförinnan tillsammans med Jacob Wallenberg och en direktör Helge Norlander bildat ett bolag för att köpa in sju mindre fartyg av en viss maskinist Andersson i Karlshamn. Mycket billiga men också mycket ålderstigna båtar.
Till slut, vintern 1941–42, tvingades Sven Salén avbryta trafiken på grund av minfaran. Båtarna innanför spärren lades upp i Sverige. Resten av tonnaget seglade utanför spärren, bland annat i Stilla havet eller i konvojtrafik på Atlanten.
It is certainly the most ancient fleet in the world
Sven Salén
En arbetsdag på 1940-talet
… Alla är på plats, dagen kan börja. Vi väntar på chefen. Nu hörs snabba steg i trappan – hissen är väl upptagen som vanligt, luftdraget från dörren känns som ett sug. Sven Salén är på ingående, svällande portföljer under armen, fruktpåse i handen. Virvelvinden drar förbi.
… Dagens besökare från hela världen, från livets alla områden. Även i dag sitter där den portugisiske diplomaten, alltid i svarta silkesstrumpor trots kylan. Men unge Raoul Wallenberg har inte synts till på länge. Evert Taube är väntad men lär inte dyka upp förrän senare på dagen.
… Eftermiddagens effektiva timmar börjar. Evert Taube gör magnifik entré, styr stegen till fru Pettersson i växeln, chevaleresk bugning, ber om hjälp att få sitt utseende en smula justerat och blir placerad i en lugn vrå med tänt ljus på bordet för att få inspiration till något ’beställningsverk’.



